Vuxen är jag inte förrän jag är vuxen

 

Skulle du vilja leva om ditt liv exakt som det har varit? På den frågan svarar nog de flesta ja. Om jag hade fått den frågan hade jag svarat; tack, men nej, tack. Det första jag tänker på som jag inte vill uppleva igen är livet som öronbarn. Alla jobbiga undersökningar, operationer och framförallt; alla tråkiga hörseltest.

Visst skulle jag vilja se om alla konserter, besöka alla platser och träffa alla människor en gång till – det är verkligen något jag skulle vilja uppleva en gång till. Men då skulle jag ju behöva gå igenom allt jobbigt igen.


Så varför funderar jag
ens över den där frågan om att leva om livet? Jag tror att det beror på att jag är nojig över att fylla tjugofem. Jag hörde någon som sa en gång: ”vuxen är jag inte förrän jag är tjugofem” och det har följt med mig ända tills nu när jag blir det. Siffran känns otäck och jag känner mig inte redo att bli vuxen. Jag vill, här och nu, ändra citatet till; ”vuxen är jag inte förrän jag är vuxen” – nu har jag sparat lite tid. Det kanske tar tjugofem år till innan jag känner mig vuxen? Det får vi se, men jag har inte bråttom. Om jag blir åldersnojig igen kan jag trösta mig med att jag i alla fall inte är äldre än min storasyster som är två år äldre.

Men om jag hade svarat ja på den här frågan om att leva om mitt liv – hur hade det gått till? Skulle jag bara somna en natt och vakna upp som bebis och sen leva om allt? Eller skulle jag få välja en ålder som startpunkt och sen leva från den startpunkten fram till då jag svarade ja på frågan? I så fall skulle jag välja femton – det var en bra ålder. Saker och ting började liksom ordna upp sig och så även jag. Jag hade precis börjat i en ny klass som jag äntligen trivdes i och var på en av de bästa Laleh-konserterna någonsin första veckan som femtonåring och träffade henne till och med efteråt. Femton känns som en stabil startpunkt.


En sak är i alla fall bra med att vara just tjugofem; min ålder delar namn med Adeles album ”25” och kan Adele, kan jag. Om jag gör ett album ska det heta ”15” – det albumet kanske jag gör när jag är vuxen, och det kan ju ta ett tag.

Frida Westling

Fotoryck / Golden Hour

Golden hour är när solen börjar gå ned och ljuset blir ett perfekt fotoljus. Dessutom är det skönast att gå ut och fota då för det är liksom så lugnt ute och väldigt fint eftersom solnedgångar är fina. Om jag fick välja att bara se soluppgångar eller solnedgångar i resten av mitt liv skulle jag välja solnedgångar - lätt!
 
 
Nypon, någon?
 

Gråt inte över glömd mjölk

Hej!

Skulle egentligen cykla på en fotoutflykt i måndags men var rädd att blåsa omkull så jag tog bilen istället. Jag märkte att vara naturfotograf i blåsigt väder är ett svårt jobb men jag lyckades ändå få lite saker på bild. 
 

Andra saker jag märkte under utflyktens gång och idag när jag redigerade: 

- Att glömma att ta med mjölk (hade hällt mjölk i en liten flaska som jag glömde at home) till kaffet är enklare än vad jag trodde.
- Att spilla kaffe utan mjölk över sig är varmare än att spilla kaffe med mjölk över sig (det gick bra - när jag var liten fick jag en hel kaffekanna hett kaffe över mig så kroppen är väl van, I guess) 
- Fota är askul men att redigera är ännu roligare och har börjat följa en på Youtube som gör fett bra Photoshop-tutorials. Checka in honom vetja - Peter McKinnon
 
Bilderna finns större (och med bättre kvalite, tror jag) på mitt Flickr:

"Gråt inte över glömd mjölk"