Why enjoy today when you could be worrying about tomorrow?

Jag tänkte skriva ett inlägg om det här imorgon precis innan jag kollar men jag kommer vara för känslosam så det är bäst att passa på nu.

Imorgon är det sista avsnittet av Pretty Little Liars.


Hur kommer mitt liv att se ut efter det? Vem kommer jag att vara? Vad kommer jag att tänka? Hur kommer det att kännas? Det här har liksom varit mitt liv i fyra år och tro mig; blir du fast i Rosewood och i allt, som Penetrator-Chris i Skam hade sagt, dramaaaaa, så blir du fast. 

Så pass fast i det att du och din kusin har PLL-möten på Waynes (eller Wajnes, som min morfar/hennes farfar säger) varje vecka. Så fast i det att under varje säsong måste du avfölja skådespelarna i serien på alla sociala medier så att du inte råkar se några spoilers. 

Jag är nog mer nervös för det här sista avsnittet, skoja, FILMEN (SISTA AVSNITTET ÄR 1 H 27 MIN LÅNGT, KAN NI FATTA LIKSOM?) än min student och körkort och allting jag gjort i hela mitt himla liv… Okej, där kanske jag tog i… 

PLL är mitt liv. 



Imorgon är det slut.

Inget mer “Previously on Pretty little liars”

Inga mer roliga Hanna Marin-citat. 

Inga fler eye rolls från Emily.

Inga fler mysterium från Alison. 

(Aldrig mera se Paige - WOOOHOOOO!)

Inga fler smarta Spencer-citat:

Aria kommer aldrig mer att prata om Ezra.

 

Och vad ska jag och Ester prata om på Waynes nu?!

 

Allting förändras.

 

 Shh. 

 

Vuxen är jag inte förrän jag är vuxen

 

Skulle du vilja leva om ditt liv exakt som det har varit? På den frågan svarar nog de flesta ja. Om jag hade fått den frågan hade jag svarat; tack, men nej, tack. Det första jag tänker på som jag inte vill uppleva igen är livet som öronbarn. Alla jobbiga undersökningar, operationer och framförallt; alla tråkiga hörseltest.

Visst skulle jag vilja se om alla konserter, besöka alla platser och träffa alla människor en gång till – det är verkligen något jag skulle vilja uppleva en gång till. Men då skulle jag ju behöva gå igenom allt jobbigt igen.


Så varför funderar jag
ens över den där frågan om att leva om livet? Jag tror att det beror på att jag är nojig över att fylla tjugofem. Jag hörde någon som sa en gång: ”vuxen är jag inte förrän jag är tjugofem” och det har följt med mig ända tills nu när jag blir det. Siffran känns otäck och jag känner mig inte redo att bli vuxen. Jag vill, här och nu, ändra citatet till; ”vuxen är jag inte förrän jag är vuxen” – nu har jag sparat lite tid. Det kanske tar tjugofem år till innan jag känner mig vuxen? Det får vi se, men jag har inte bråttom. Om jag blir åldersnojig igen kan jag trösta mig med att jag i alla fall inte är äldre än min storasyster som är två år äldre.

Men om jag hade svarat ja på den här frågan om att leva om mitt liv – hur hade det gått till? Skulle jag bara somna en natt och vakna upp som bebis och sen leva om allt? Eller skulle jag få välja en ålder som startpunkt och sen leva från den startpunkten fram till då jag svarade ja på frågan? I så fall skulle jag välja femton – det var en bra ålder. Saker och ting började liksom ordna upp sig och så även jag. Jag hade precis börjat i en ny klass som jag äntligen trivdes i och var på en av de bästa Laleh-konserterna någonsin första veckan som femtonåring och träffade henne till och med efteråt. Femton känns som en stabil startpunkt.


En sak är i alla fall bra med att vara just tjugofem; min ålder delar namn med Adeles album ”25” och kan Adele, kan jag. Om jag gör ett album ska det heta ”15” – det albumet kanske jag gör när jag är vuxen, och det kan ju ta ett tag.

Frida Westling