De tycker hon är sjukare när hon åker till Asien och sen kommer tillbaks igen.

Det är konstigt att nu helt plötsligt är jag inte alls lika oroad längre.
Eller förresten, det är inte så konstigt efter som att jag gått runt med ett papper,
som folk fått skriva på som jag kan kolla på och tänka på om jag blir rädd.
Så himla fint <3

Att oroa sig för nånting är otroligt jobbigt.
För det tar jättemycket energi att göra det - och då blir man ju trött - inte kul.

Idag har jag ätit två semlor.
Skolan bjöd. Snällt :)

Laleh Laleh Laleh Laleh!


Jag, Frida Westling, har tagit alla bilder utom de två sista som min mamma har tagit.

Röken från rökmaskinen virvlar upp bland de färgade strålkastarna.
Mönster bildas av dammpartiklarna.
Scenen är stor och det är en trappa nedanför där folk sitter och hänger och väntar.
Jag står och fipplar nervöst med naglarna och ställer in kameran.

Sedan kommer en herre vid namn Kristoffer Åström ut och kör några låtar.
Han är en skicklig gitarrist, och ser väldigt söt och snäll ut.
Men låtarna är lite enformiga av sig.

När han har gått av får vi vänta väldigt länge.


Kristoffer Åström.

Sedan kommer hon.
Hon. Gudinnan. Som har räddat mitt liv.
I beiga kostymbyxor och vit blus.
Laleh intar scenen.

Lugnet intar min kropp.

Efter hon spelat den första låten, "lär mig om", på den nylonsträngade gitarren går hon över till elgitarr.
Då börjar hon spela en snabbverision av Det är vi som bestämmer,
och sedan gör hon en ascool övergång till invisible och nu är hon igång. Don't loooooose it.

Och hon tappar absolut inte stämningen.
Det blir bara bättre och bättre och leendet på hennes läppar blir större och större.
Hon ber ljusteknikern tända lite så att hon ser publiken.
"Åååhhh, vad snyggga ni är!" utbrister hon och ler.


Mitt i en utav låtarna börjar hon sjunga History från nya skivan.
Hon sjunger den bara, och specialeffekter sätts på och hela låten blir bara massa ekon.
Eller bara och bara, tänk er jättemånga Lalehröster i luften som möts med varandra?
Lovely.

När detta sker drabbas min hals av oönskade hostattacker som känns väldigt pinsamma.
Men jag kan ju inte gå ut och hämta vatten nu?! Mitt bland alla ekon? Man avbryter liksom inte Laleh?
Hon är ju Gudinnan med stort G! Hon är ju *hosthost*..Laleh... ahh... måste...ha...vatten....


Sedan går bandmedlemmarna ut.
Och Laleh spelar Han tuggar kex.
Mina hostattacker retar mig.


Sedan börjar hon spela Hide Away.

Inte ett enda ljud från publiken.
Inte en enda hostattack.

Bara en underbart vacker Laleh, en gitarr, och en mikrofon.
Behöver jag säga mer?


Hon avslutar med Snö.
Och jag ska avsluta med en mening från den.



Laleh.
Jag älskar dig.
Så högt så du hör.
Det är så.


--

Efteråt smög vi in bakom kulisserna, jag, mamma och min kompis Olivia och jag gav Laleh blommor.
Tulpaner, för att vara exakt. OCH JAG VÅGADE SÄGA "Visste du att lale är tulpan på turkiska?"!
Det är faktiskt min bloggbästis Pinars förtjänst att jag vågade säga det. Tack Pinar! :)

Sen sa Laleh att hon kände igen oss!
Och jag berättade att jag hade sett henne 7 gånger.
Då såg hon förvånad och glad ut.
Sen tog mamma en skakig bild på Olivia, Laleh och mig.

Och sen tog vi en bild med Lalehs nye pianist, Martin.
Han var helt grym på piano och var snäll också :)




HOODILARI HOODILARI HOPPSAN EN SÅN KVÄLL!